Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1852, sida 2

plötsligen berösvat mig den skarpsinnighet, hvaröfver jag mähånda varit alltför stolt. De två vägvisarne uppnädde snart den förmodade sloden, men den omväg de nödgats taga gjorde, att de icke kunde bestämma om denna slod var Playa-Vicente eller Rio Blanco. Berrendo påstod att det var den första; Andres åter trodde att det var den andra. Hvilken af dessa floder det ån vore, måste man nödvåndigt söka ett åfvergåugsstålle. Floden flöt djupt nere emellan så höga klippor, att dess båljor sågo svarta ut, i trotts af det klara solskenet; den bildade liksom en kanal, hvars sidor, hvilka lågo på ett afstånd af omkring 80 fot från hvarandra, liknade lodråta jättemurar. Flodens strånder voro bevåxta af yfviga plantor och tycktes vara aldeles öde. Majesiätiska tråd sköto hår och der upp ur jorden, som betäckte klippan; dolda under deras gröna löf eller gungande på slingervåxter, dem vinden förde fram och tillbaka, blandade tusentals fåglar sina sånger med flodens brusande och de nåstgrånsande skogarna återsånde ett harmoniskt echo jemte oljetrådens bittra doft. — Der ser du, sade Andres, att denna flod icke kan vara Playa-Vicente; ty hår finnes ingenting som viltnar om menniskors granskap.