Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1852, sida 1

den ånnu vigtigare, att hindra en vapenlast att falla i Spaniorernes händer. Då skulle hans exellens icke fått så höga tankar om din skarpsinnighet och ditt mod, och söljaktligen sluppit. — — Men eftersom vi tala hårom, fortfor Berrendo, som om någonting plötsligen fallit honom in, så får jag åfven tillskrifva mig någon förtjenst: men då jag icke varit så lycklig att ha kunnat göra hans excellens någon tjenst, hvarför har ban då behagat underråtta Mig; att; om jag hade lust dertill, hade jag lof att följa dig, men, i håndelse jag icke hade lust dertill, finge jag likvål icke stanna qvar i Tehuacan. — Min vån! svarade Stöfvaren allvarsamt, det skulle hafva varit motbjudande mot din ridderliga kånsla att strida med olika vapen, och om man lemnat dig qvar i Tehuacan, skulle det gilvit dig alltför fritt spelrum hos den gudomliga Luz. Jag ville göra partiet lika, och det år på min entrågna begåran, som du nödgas bilfva den andre vågvisaren på denna fård. — Det år en högst fårunderlig sympathi mellan oss båda, svarade Berrendo likaså allvarsamt. Nå så vet då, att om jag icke får generalen upphöjt till skyarna din utomor dentliga skicklighet som vågvisare, det år mera