al Hallands låll. Styckegods. Det genomhederliga Aftonbladet låter nåstan hvarje qvåll strida tårar flöda öfver sramgången af lilla Bonapartes statsstreck. Han bemötes med en pensionsflickas hela sedliga indignation för sitt bemödande att få råkna sin hårkomst från den stora kejsarens, den moderna Gideons, egen sång; det på en gång svekfulla och våldsamma beteendet vid hans återvåljande ådagalägges på det klaraste: hans proskriptioner och blodsdomar ståmplas vederbörligen som oerhörda tilltag; ja, hans väldsbragd bestraffas såsom exempellös och förmenas stå ensam i sin art inom historien. Men månne icke Aftonbladsmagistrarna förtidigt vuxit ifrån sin bibliska historia? Den israelitiska håfden har eljest ett litet motstycke till den senaste franska statshvålfningen. Figurligt framstålles det sålunda: Trån gingo till och skulle smörja öfver sig en konung och vånde sig först till oljotrådet med sin anhållan, derefter till fikonatrådet och så till vintrådet, allt med samma anbud; men hvar och en af dessa gaf till svar: -skulle jag gå bort och uppsåttas öfver trän?Då gingo de till törnebusken med sin anhållan; och törnebusken sade: -är det sannt, att j viljen smörja mig till konung öfver eder, så kommer och betror eder under min skugga; hvar j icke viljen. så gånge en eld utur törnebusken och förtäre cedertrån i Libanon.I verkligheten var historien den, att AbiMelech, som hade sjuttio bröder och var en frillas son med den väldige Gideon, lät en uppmaning utgå till Sichems mån af följande innehåll: Hvilket år eder båttre, att sjuttio mån blifva herrar öfver eder, eller en man blifver herre öfver eder? Kommer ock der till med ihåg, att jag år edert ben och kött. Och Abi-Melech erhöll sjutio silfverpenningar, och han lejde sig dermed lösaktiga och låttfårdiga mån, som honom följde efter. Och Abi-Melech slog de sjutio månnen ihjål, hvarefter han gjordes till konung. Men på sistone lyckades det en qvinna att språcka hans hufvud. Detta var historien om Abi-Melech. Hvad lilla Bonaparte betråffar, så lårer vål ingen kunna tråffa honom i hufvudet; ty det tappade han redan i Boulogne. Eljest har Frankrike för nårvarande ett sådant öfverslöd på qvinnor, att man ånnu icke lyckats få sigte på — en man. (Frisk.) Portklapparne i London. Man måste hafva ett fint dra samt en Öfvad och såker hand — såger Schlesinger i sina Wanderungen durch London— för att icke blifva missförstådd och dessutom hånad af innevånarne i ett hus. IIvarje klass gifver sig tillkånna genom sjelfva tonen i klappningen. Bresbäraren låter höra två starka och hastigt på hvarandra följande slag; en fråmmande gåst frambringar ett svagt men tydligt tremolo. De herrskaper, som bo i huset, tremulera starkare; en betjent, som skall anmåla ett förestående besök, måste, om han rått uppfattat anden af sitt embete, klappar som ett verkligt åskvåder. Krämaren, slagtaren, mjölkförsäljaren, bagaren, o. s. v. klappar aldeles icke, utan ringer på en klocka, hvars sträng sitter på sidan om porten och går direkte in uti köket. Så enkelt detta förfarande tycks vara, så svårt visar det sig vid det praktiska anvåndandet. Fremlingar af beslutsam, genom tid och erfarenhet hårdad karakter, tro sig vanligen lättast komma ur klåmman, då de låta portklappen med energie göra sina vibrationer. Olyckliga sjelfbedrågeri! den beslutsamme blir ansedd som betjent, den obeslutsamme emottagen som tiggare; ett lagom år hår, som öfver allt, det svåraste att trässa. Berättaren gör dock det tröstande tillågget, att de gamla portklapparna på de nya, ele