Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1852, sida 1

rösta. Andres piskade på sin håst, hvars fotsteg man lyckligtvis icke kunde höra på den sandiga marken. Utan att sjelf blifva bemårkt, hvarseblef han trenne dragoner, hvilka lutade sig öfver en man, som var kastad till jorden, och den de bundo och misshandlade. Osörmodadt störtade han inpå dem, och då de ville såtta sig till motvärn, var det redan I försent. De voro spanska dragoner, och detta var en tillräcklig orsak för Andres att icke sråga om rätten var på deras sida eller ej; han såg endast fiender och en stackars fan, som måste duka under för öfvarmakten; med två skott af sina pistoler fålde han två af angriparne till marken och begärde förklaring af den tredje; men antingen nu Spanioren ansåg sig hafva en dålig sak att försvara, eller han hade en naturlig motvilja för alla slags förklaringar, nog af, han kastade sig upp på sin håst, satte sporrarna i sidorna och var i ett nu ur sigte. Sedan Andres blifvit herre öfver valplatsen, skyndade han att låsa främlingen, hvilkens håst låg på sanden, genomborrad af ett vårjstyng, lik en tjur på banan, sedan han mottagit Matadorens nådestöt. Andres fasttog en af dragonernas håstar, lemnade den åt fråmlingen, som raskt svingade sig upp på densamma. Då båda återkommo till vår lilla ka