——————————— ——— —— de Andres, hvad skulle det gåra? Spöket gör ingen menniska för når. Den resande, hvars håst blifvit uttröttad, år glad att finna klöfvern afslagen. Dermed har det således ingen fara; mötena på ljusa dagen kunna blifva mycket farligare ån de om natten. Om dagen ansvarar jag icke för något. Denna forklaring hade en algörande verkan, och de resande begäsvo sig till sin sista station. Tron på det nattliga spöket-, är en gammal vidskepelse, som vunnit håfd i provinsen Oajaca. Man beråttar nåmnligen, att strax i början, då Spaniorerna hade eröfrat landet och flåckade sin eröfring med så många grymheter, mötte en spansk riddare, som utmårkt sig genom sin grymhet, en Indian, hvilken slog klöfver på ett stålle. Spanioren red en eldig häst, den han satt i håftigt galopp, och då han kom midt sör Indianen ropade han: — Nin vån, huru snart kan jag vara i Oajaca med denna hastighet? — Aldrig! svarade Indianen. Så skedde älven, icke långt derifrån störtade håsten af öfveransträngning. Spanioren, som icke förstått Indianens mening, nämnligen att han aldrig skulle uppnå sin beståmmelseort, om han anstrångde sin håst så utomordentligt, återvånde aldeles ur