Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1852, sida 1

—— ———— För större såkerhets skull reste den lilla karavanen endast om nåtterna. Vanligen bröt den upp i skymningen oeh stannade vid grynningen, och vid solens uppgång voro de resande dolda uti någon ensamt liggande hydda, långt från den allmänna landsvägen. En afton, den sista före daras ankomst till Tehuacan, öfverraskade dem natten uti en zapotekisk Indians hydda, under det de voro sysselsatta att gifva håstarna deras maisfoder och endast våntade på slutet af aftonmåltiden för att begifva sig vidare. Andres och Berrendo gjorde de sista förberedelserna till afresan, då den gamla frun råkade i stor förskräckelse och försåkrade dem, att, då de nu voro så nåra Tehuacan, ville hon och hennes dotter uppskjuta fortsåttningen af resan till följande dagen. — Men, hvarför det? frågade Andres förundrad. — Uvarsör? svarade frun, i det hon korsade sig. Vär vård, Indianen, har sörliden natt sett -spöket, och han säger, att vi ofelbart skola få se det i månskenet, huru det går och slår klöfver med sin långa lie. vid alla paradiets helgon! fortfor den gamla frun förfårad, om jag finge se det, så doge jag af sörskräckelse. — Nå, och om vi också finge se det! sa