Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1852, sida 1

———— Ä—— Andres varit med, skulle de sannolikt icke en gång hunnit till grånsen af provinsen Oajaca. De farligaste truppsamlingarna voro just der; men Siösvaren som var södd i denna provins, var lyckligtvis bekant med de minsta stigar i skogarna och på bergen, och denna kännedom aslägsnade de saror som hotade de resande. Under hela vågen hade modron sörstått att hålla de båda rivalerna vid godt mod, derigenom att hon vexelvis uppmuntrade deras förhoppningar. Luz deremot, som icke var i stånd att behörigt följa sin moders lärdomar, hade åter antagit det blygsamma och anspråkslösa sått att vara, som Var henne naturligt, och hade icke Andres kånt hennes hjertas hemliga tankar, så skulle ingenting i hennes yttre förhållande yppat den kärlek hon hyste får honom. Den unga flickans blygsamma tillbakadragenhet hade gjort större verkan, ån det mest utlärda koketteri. De två suckande älskarnes vårma hade ökat sig, och Berrendo ville under inga omståndigheter uppgilva hoppet om att segra Öfver sin rival. Emellertid hade den mest ostörda enighet herrskat mellan de resande, till dess två besynnerliga omståndigheter intråffade, hvilka afgjorde Andres öde och förberedde den sörfarliga upplösningen på den roman, som börjat så gladt i Pucuaro.