Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1852, sida 1

kunde man dock tydligen höra att menniskoröster blandade sig deruti, och snart blef orsaken till detta larm tydlig för de båda äfventyrarna. Då de utkommit ur en smal gång, som förde till den vidstråcktaste delen af grottan, visade sig ett besynnerligt skådespel för deras ögon. Det ljus som utgick srän några jättelika ugnar, upplyste för dem, under en ofantlig granit-kupol, en hop höga och kolossa droppstenspelare. Eldens återsken belyste en mängd kommands och gående menniskor, strömmar af hvitglödande metall, hvilka kommo ur smältugnarna, samt längra bort sadlade och betslade håstar, hvilka stodo bundna vid våggarna, så att man genast kunde stiga till håst, når det behåfdes. . — Hvad sade jag? utropade -Stösvaren a Ar icke detta Don Ramons verkstad? Det kan icke vara Spaniorerna, som dölja sig under Jorden för att gjuta kanoner; således kan det icke vara någon annan ån den man, som år så het på strid, att han tillochmed skrapar saltpettern ur grafvarne i kyrkan. Håremot fanns ingenting att invända. Detta var ju det enda såttet, hvarpå man kunde förklara Don Ramons och hans trupps plötsliga försvinnande. Snart omgäfxos de nyss anlånda af insurgenter, hvilka störtade emot dem.