Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1852, sida 1

— — ———— ä— —————— ger det, att jag har lagt dessa båda hjertan i bojor, och att du nu kan råda öfver dem efter behag. Modren hade sagt sannt; ty vid daggrynningen redo Andres och Berrendo, enligt aftal, så fredligt tillsammans ut till grottan vid Pucuaro, som om icke det ringasie förefallit dem emellan sedan de tråffades i kyrkan. En halftimme derefter bundo de sina håstar vid den ek, som dolde ingången till grottan. Murgrönstäckelset fladdrade ånnu, som det tycktes, lika så orördt, som då Berrendo föregäende dagen tagit sin tillflykt innanför detsamma; men för -Stölvarens öfvade öga var det tydligt, att löfven blifvit flera gånger förda åt sidan af kommande och gående. Innan Berrendo intrådde i grottan, hvars besynnerliga buller så mycket förfårat honom, frågade han Stölvaren-, om han kände någon bestämdare låsen ån den man gisvit honom. Tapia lugnade honom i detta hånseende, och båda gingo utan betånkande djupare in i grottan; då de emellertid icke visste med hvem de hår skulle få att göra, avancerade de med stor försigtighet. De hade knappt tagit några steg, i det de kånde sig för (ty murgrönan utestångde dagsljuset), fårrån ett förvirradt ljud nådde deras ron. Men oaktadt det obestämda i detta ljud,