: H 592. Torgersson i Synneryd, på egen begäran. AKTENSKAPSYJÄPF emot skräddsro gesällen Andors PWinberg, anmales hos pastor Primarjius Abrabam Z. Pettersson, Stockholm och Storkyrko-församlingen. Karakterer ur min Skandinaviska portfölj, af F. A. Leo. (Forts. sr. N:o 15.) 2 Emilie Carlän. Min vån, kapitenen, hade hittills varit hindrad att personligen presentera mig i Carlenska familjen, men han hade anmålt mig der och rekommenderat mig till det båsta. Nu skyndade jag att presentera mig sjelf. Vid en vacker gata och midt emot en stor park fann jag det mig anvista, med en balkong försedda, huset. Jag gick uppför den efter svensk sed med granris bestrådda stentrappan och åmnade just ringa, då egendomliga toner fångslade mig på stållet. Jag hörde underbara accorder, ån milda och småltande, ån håftiga och stormande, och derpå åter klagande, liksom om ett smårtsamt vemod fattat dens sjål, som framlockade dessa toner. Det var icke något egentligt spel, ingen melodi, utan en fragmentarisk, rik och underbar accordharmoni, som med sin sken bara enformighet var våltaligare ån det mest konstsärdiga spel af en virtuos. Likasom glådjens och sorgens högsta uttryck gifva sig tillkånna i oartikulerade snyftningar och tårar, och just derigenom göra ett djupare intryck ån något om ån aldrig så innehållsrikt ord, så anslogo åfven dessa, om jag så får såga, oartikulerade accorder mera på mig, ån den skönaste melodi. Det kunde aldrig falla mig in att genom ett prosaiskt ringande afbryta den förtjusning, hvari jag var försjunken; men håndelsevis mårkte jag att dörren stod Öppen, och, liksom dragen af en magnetisk kraft, smög jag mig sakta in dit, hvarifrån de förtrollande tonerna ljödo. Jag intrådde i ett litet förmak, samt genom ånnu en Öppen dörr uti ett rum, hvarest en egendomlig talla visade sig för mig: vid fönstret stod en, som det syntes mig, ånnu ung man med hufvudet och ena handen stödd mot fönsterposten, och tycktes likasom jag vara omspunnen af tonernas trollnåt, hvilkas orsak nu blef mig klar. Uti det något öppnade fönstret, hångde en eolsharpa, och luftdraget som spelade genom de öppnade dörrarna och fönstret, var den mästare som frambragt de herrliga harmonierna. Det varade en temligen god stund innan den poetiska drömmaren vaknade, stängde fönstret och vånde sig till mig. Jag såg en kraftfull ehuru icke storvext man, ett friskt ansigte, omgifvet af blondt hår och skågg, och genom hvars hufvudkarakter ett mildt, jag skulle nästan vilja såga lyriskt, uttryck framblickade. Jag nårmade mig honom, sade mitt namn och blef genast på det hjertligaste mottagen af honom. LA2 OR