Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1852, sida 2

merika vål sörtjenade sin egen eklog. Der skjutsar bonden, halssofvande på sitt lass, af genom Mårtenstull. Der omringas ni af en skara lekande barnungar, som med god smak tumla om i leran. Hår och der helsas ni af ett vånligt grymtande eller af ett högljudt galande. Som ni hör, generar man sig icke på Amerikas-agator. Någon gång spårras de trånga, krokiga gränderna af en oxflock. Hvem påminner sig ej vid denna syn Virgilii vackra eklog? Man frågar kanske med skalden: Dice mihi Damoeta, eujum pecus? An Melibei?) Men illusionen försvinner, då man ösversåtter frågan, och den hederlige oxföraren på bredaste skånska t. ex. svarar er: , — Nej, herre, de å Jöns Olsons krak. Trösta er likvål — långre bort åt tullen till blir den landtliga leran allt djupare, löfrika tråd hänga öfver gränderna. Trädgärdarne börja länga sträckor igenom remplacera husen och slutligen vidtager lundarnes och beteshagarnes område. Från sjerran ser man Sundets spegel och några otydliga konturer af strånderna der bredvid. ) Såg mig, Damctas, hvem tillhör den boskapen? Må de Meliboei. Månne den år Meliboei ESR