Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1852, sida 2

Och hjelpen kom. Vattenkarasinen blänkte så klar midt på bordet. Viktor — sattad af en plötslig inspiration — grep den med kraft och öfveröste den sosvande välnaden med en kraftig duschsträle. — Vik hådan ande! Jag döper dig, din hedning. Effekten var ögonblicklig. Anden spratt till och ruskade det kalla vattnet ur lockarne. Han stirrade en lång stund betånksamt framför sig, och stönade slutligen med matt röst: — Sodavatten! — Nå, gudskelof, tånkte Viktor, i det han sjönk ned på en stol; det år en ande, som dricker sodavatten. Då kan man nog få honom att taga reson. Anden reste sig till hålften upp i sången, och såg sig förundrad omkring. — Hvar år jag? stammade han. Jaså, hemma hos mitt. Det var f-n till hyggligt rum det hår. Skada bara, att det skall gå rundt omkring beståndigt . . . . Men den der chissoniern, han måtte beståmdt vara full; han kan ju knappast stå på benen. Och herrn — han vånde sig till Viktor, som han först nu fick i sigte — som sitter der på min stol, hvad vill herrn hår midt på natten?