Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1852, sida 1

karlen år ju jag sjelf, lifslefvande .... det år min vålnad. Ja, så år det. Morjens då, herr vålnad! Den bleke var och förblef stum. Han sväfvade ånnu, fast med svårighet, i Viktors spår, lustig och hemsk, som en af Anna Radecliffs spöken. En ande, som så der direkte kommer ned från sjunde himlen, och varit på god våg till den åttonde, bör alltid ha något svårt att hålla sig på benen på vår rullande planet. Vår hemvandrare och hans vålnad hunno omsider den sörres port. Viktor tog af sig sin hatt och gjorde en djup bugning. — Mjukaste tjenare, herr vålnad. Tack för godt sällskap. Men vålnader åro sållskapliga af sig, påstås det. Denne åtminstone klef helt ogeneradt på, och stannade ej, förr ån de båda inkommit i Viktors rum. Han kastade sig genast i den, såkert ej för hans råkning, båddade sängen. Viktor stod qvar framför densamma, helt underlig i hågen. Han började filosofera. — Det hår begriper jag sannerligen inte. Stjernor och lyktgubbar, solar och lampetter, jag anropar er, jag pius Aneas, gifven mig ljus i saken ... ljus, ljus, ljus! Det slog tolf i båda tornen och månen drog