Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1852, sida 3

1— — — sig visste ej Johansson förr ån han af herr löjtnant Bohle blef utförd från gården. Trenne andra personer afhördes härefter. Af dessa hade endast en hos snickaremåstaren Rosberg anställd gesäll några npplysningar i saken att medd la, neml., att då ban, som samma afton bevistat spaktaklet å theatero, derifrån återkommit till sin bostad i bablanderska huset, såg han utanför porten åt gatan en folksomling af 12 till 14 personer, bland hvilka ban igenkände Norlander och en annan vid namn Simon Simonsson. I förstugan gick vittnet förbi Krans, som då ull vittnet yttrade: för all del gå upp, men icke in på gården, bvarföre vittnet nalkades Krans i afsigt att öfver varningen få närmare förklaring, hvilken Krans endast inskrånkte till meddelandet, att det vore ,ett par poliser derinne,, och då vittnet derefter frågade Krans om poliserne skulle ha stryk, svarade denne: ,det år detsamma., Vitinet gick äter ut på gatan, dervid vittnet hörde Norlander ,bålla tal, till de ölrige, och utan att rått kunna uppfatta orden, tyckte sig viltnet likvål förstå, att Norlanders mening dermed varit, att förmå sitt auditorium gå upp i huset. Sedan viltnet, som fortsatt sin gång ut åt gatan till Bloms,, efter en stund återvandt, såg vittset en mångd personer på gården, och då desse nalkades förstugudörren, slog vittnet igen den och kastade haken på, hvarefter vittnet gick upp till sin bostad. En lång stund derefter fick vittnet höra buller och nödrop från gården, utan att vittnet likväl gick dit ner. Norlander uppfordrad att förklara sig öfver detta vittnesmål, förnekade sig hafva vid ifrågavarande tillfålle hällit några uppvigslande tal; och sedan poliskammaren ansett nådigt i målet höra Simon Simonsson, uppsköts detsamma till nåsta fredag. I sammanhang härmed och med anledning af de iett föregående referat af detta mål påpekade förhållande, att hr L. Dahlander af vinningslystnad skulle tolerera de i i hans nya hus inrymde hyresgäster, hvilka genom sitt ansötliga lefnadssätt icke allenast som oftast stört friden för öfrige hyresgäster, utan ock åstadkommit slagsmål och blodiga uppträden, anser sig referenten, som numera blifvit faktiskt öfvertygad om sanningslösbeten i detta för br Dahlanders hederskänsla kränkande påstående, skyldig offentliggöra följande: att hr Dahlander, sedan han blifvit underrättad om det anstötliga och fredsstörande lefnadssätt som fördes å madam Anderssons bordell och drängen Anderssons lönkrog, redan förl. höst i skarpa ordalag förehållit dem detta, med hotelse af vräkning om de ytterligare gjorde sig skyldige till dylika klagomål, och att då de icke ställt Sig varningen till efterlefaad. hr Dahlander sökt verkställa hotelsen, hvilket likväl icke lyckats, enär såväl madam Andersson, som lönkrögaren Andersson icke bevisligen brutit mot det kontrakt de, den förra med hr Dahlander och den senare med bryggaren Hansson upprättat; att hr Dablander icke betingat sig större hyror för ifrågavarande lägenheter, än han i förhållande till öfrige lägenheters beskaffenhet får uppbära; samt slutligen, att då hr D. byrde ut lägenheterna, den lönkrögaren Andersson nu bebor, åt bryggaren Hansson, denne dervid uppgifvit, att han i boden endast ämnade hålla maltdryckor till salu, samt madam Andersson, att hon på hr D:s fråga hvarifrån hon skulle anskaffa medel till hyrans gäldande, förklarat, att hor försörjde sig med sömnad och att hon dessutom beslutat till en poliskonstapel hyra ut det ena rummet, med hvilket senare besked hr D., som icke sjelf bebor detta sitt hus, sämycket hällre fann sig belåten, som han derigenom kunde påräkna tillsyn, ordning och skick inom huset. Efter våldet mot poliskonstapl. Johansson och Lö lärer hr D. till stadens rådhusrätt hafva instämt madam Andersson och lönkrögare Andersson i påstående om vräkning å dem från innehafvande lägenheter; men frågan hvilar ännu oafgjord. Hvad som emellertid med säkerhet kan antagas är, att om hr D. nu blott lyckas bli utaf med dessa sina bullersamma hyresgäster, han nog gör sig bättre underrättad om halten af den till hvilken han hädanefter upplåter sitt hus.