Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1852, sida 2

och ni, min herre, låntagaren. Ni är skyldig mig en sou ... nu önskar jag återfå den! Aldrig hade en hastigare och mera komisk föråndring föregått på Engelsmannens ansigte ån nu. Sir Williams fingrar, hvilka hittills varit hopdragna som en stekt tuppfot, utstråckte sig åter och artigt råckte vården den oväntade gästen sin hand. Sådana äro vanligen Engelsmännen! ytterliga i högdragenhet som i artighet: Allt eller intet, år en af deras största familjers valspråk. Montigny infördes i vardens rum, der en betjent tog hand om honom, för att såtta honom i stånd att kunna presenteras för den samlade societeten. Man satte sig till bords; om fråmlingens slågtförhållanden hviskades nu från den ena till den andra, de gjorde stor effekt, och man igenkände lätt dessa samiljedrag, dem konsten i alla former redan ett halft sekel offentliggjort för verlden. Milady var förtjust, och anekdoten från Pont des Arts, beråttad med tillbörlig försigtighet, våckte mycken munterhet. Ty det tycktes icke hafva varit sin hustru som Sir Williams förföljde, då lånet af Mirabeaus son hjelpte honom ur en så stor förlägenhet, att han var i begrepp att hellre utgifva en bank-not i stållet för en sou, ån att afstå från passagen ölver bron. Hr Lucas de Montigny afled i en ålder af 70 år. Han efterlemnar samlingar, hvilkas försäljning skulle komma att väcka hela det politiska, diplomatiska och lårda Europas uppl mårksamhet.