Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1852, sida 2

AA ——— — — — Hur dags losvade Johan och Emma att I komma. — Klockan half sju. I — Och nu år hon redan fullt sju. De låta då alltid vånta på sig. — Åh, klockorna kunna ju gå olika. Det unga paret, i hvilket låsaren troligen kånt igen Anna och Gustaf, tystnade för ett ögonblick; Anna syntes allvarsam och tankfull. Gustaf bröt tystnaden, genom att fråga: — Hvad tånker du på, Anna? — Jag tånker på i afton för sex år serl. — För sex år sen? Låt mig sel Jo, jag mins. Det var den gången, då jag hade varit öfver till sisltlåget och kom något sent hera. — Ja, och du hade en korg granris med dig. Mines du det? — Ja, jag miris. — Vet du, jag tånkte åfven på något annat. — Hvad då på? oo I o— Jo, jag tänkte på, att jag år mycket lycklig, ja, så lycklig att jag knappt skulle våga att önska niig lyckligare, och likväl sattas det något i mim lycka. I — Hvad menar du, Anna?