Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1852, sida 1

vegen, pag. 154, som gilvät anledning till Svenska tidningens yttrande och Morgenbladets skryt. Förf. yttrar: Kyrkomusiken står ännu långt tillbaka. — Blott ssÅå kyrkor på landet hafva ännu en orgel. Klockaren, som vanligen icke sjelf förstår någon musik, anför sången, och hela församlingen skriker efter i fruk. tansvårda dissonanser. Hvar och en tror sig böra sjunga, han må kunna eller icke. Från regeringens sida bafva lofvårda försök blifvit gjorda till kyrkomusikens förbättrande. En kantor ifrån Christiania har på statens bekostnad genomrest landet, för att gifva skollårarne ett riktigt begrepp om sång; i skollårareseminarierne meddelas musikundervisning, och ett mycket enkelt instrument, kalladt Psalmodicon, har i skolorna blifvit infördt till bruk vid sångundervisningen. Methoden år utan tritvel ändamälsenlig, men verkan deraf skall först sent visa sig; ty icke blott skola de unga lära sig sjunga, utan de gamle måste också låra tiga, innan man kan vånta sig eu dråglig sång. — I nägra trakter, t. ex. Toten och Hedemarken år det musikaliska sinnet mera utveckladt. Flere bönder spela pianosorte, och man hörer icke sållan ibland dem qvartetter och symfonier rått vål utförda. I Sverige sakna blott få kyrkor orgelverk, och allmogens kyrkosång år vanligen lika vacker och högtidlig, som andaktsfull. (Man vet t. ex. att engelsmån, som besökt landtkyrkor i Dalarne, funnit sig så hånförde af allmogens kyrkosång, att de förklarat sig aldrig hafva hört något skönare.) Dessa förhållanden utvisa, att svenska bonden har långt större musikaliskt sinne, och att musikalisk bildning åfven år mera spridd i Sverige, ån i Norge; men att skryta öfver något sådant kan aldrig falla en svensk in, lika litet som han för en sådan småsak kan blifva så uppblåst, att han derföre skulle kunna såtta den svenska bonden i bildning och förfining tvånne århundraden framom den norska. För att blifva en sådan narr måste man nödvändigt vara Norrman. Den musikaliska odlingen torde får öfrigt vara en temligen otillsörlitlig grund får bedömandet af en menniskas bildning. Men det år icke nog med att Morgenbladet icke haft någon anledning att skrodera om de norska böndernes höga bildning; det finnes deremot all anledning att denna bildning år sårdeles klen, och grunderna till denna förmodan åro flera, hvaribland det torde vara nog att anföra följande tvånne, att skolundervisningen på landet har att kåmpa med stora och, efter hvad norska författare sjelfve erkånna, nåstan oöfvervinnerliga hinder, emedan lokalförhällandena åro i högsta grad ofördelaktiga för desamma, samt att bönderne, hvar på sin ort, af alla krafter spjerna emot att lemna bidrag till folkskoleväsendet. Till auktoritet i sistnåmnde afseende hafva vi ett yttrande af konungen sjelf i beråttelsen till 1845 års storthing.