Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 3

het i tvisvel och trampat min värdighet under sina fötter. Sire, tro en döende syster, en drottning, och ånnu mer en kristen, som med fasa och förskråckelse skulle se ett kommande lif till mötes, om hennes sista l ekännelse vore en lögn. — Tro mig, jag dör med glådje; ty döden Vålsienar den olycklige. Men vida mer än dödsplågorna smärtar mig det, att icke en enda as dem jag älskar stär vid min dödsbådd, skånker mig den sista trösten i en handtryckning eller en medlidsam blick, och tillsluter mina Ögon. Dock, jag år icke ensam: Gud, enda vittnet till min oskuld, ser ned på det låger, der jag lider så outsägligt. , Min skyddsengel omsvälv.er mig och skall snart föra mig dit, der jag kan bedja för mina vånner, och åfven för mina bödlar. Farväl, min kunelige broder! Himlen vålsigne dig, min gemål, mina barn, England, Danmark, hela verlden! Förunna min kropp att hvila i mina sörsäders graf och nu, det sista oåndligt långa sarväl från din olyckliga Carolina Mathilda. Stöld af kärlek. Eu enkeftu, som bodde vid gatan Faubourg Seint-Honore i Paris, hade för omkring 1 år sedan tagit i sin tjenst en ung flicka vid namn Mariette, född i Elsass. Hon hade i alla hånseenden varit nöjd med henne och visade henne åfven en moderlig ,Omhet. För kort tid sedan nödgades frun företaga en resa i samiljeaffarer och lemnade Mariette qvar i Paris. Den 27 Dec. förlidet år återvånde hon hem, och då hon af en håndelse stack hufvudet ut genom vagnfönstret, i det hon passerade quai de lHotel-de-Ville, varseblefs hon Mariette, bårande en penningepung och i begrepp att ingå i ett hus, hvarpå en skylt tillkånnagaf att en vårfvare bodde der. Frun låt kusken hålla och ropade på Marietta. Då den unga flickan igenkånde sin matmoders röst, upphåfde hon ett rop af förskråckelse och nedföll afdånad. I en nårbelågen butik erhölls genast hjelp, och sedan hon återkommit till sansning, fördes hon uti vagnen, och det bar af till Faubourg Saint-Honork ... Når de anlåndt hem, kastade sig Marielte till sin matmoders fötter och tillstod gråtande, att hon ur hennes sekretär tagit en summa af 600 francs; tillfrågad om orsaken; till denna stöld afgaf hon följande beråttelse: Hon hade i sin hemort blifvit förlofvad med en ung man som blifvit konskriberad och tjenade vid ett regimente i Afrika. För några dagar sedan hade hon från honom fått ett bref, i hvilket hon underrättas, att han låg på lasarettet i Oran; att låkarne icke sörstodo hans sjukdom, men att den hårledde sig från sorgen att lefva aflågsnad från henne och sitt fosterland. Slutligen tillade han, att, om han ej snart återkomme till Frankrike, vore det snart slut med hans lif. Efter mottagandet af detta bref, hade Mariette i sin djupa bedröfvelse, sökt utforska medel att få sin fåstman åter till Frankrike Man hade nåmnt för henne en slags vårfvare, som mot en viss summa remplacerade soldater i afrikanska armen. Denne bodde i qvarteret Hötel-de-ville: hon infann sig hos honom, och han lofvade att mot 600 francs skaffa en karl, som skulle uttjena de fyra år, som återstodo för hennes fåstman. Men huru var det vål möjligt för henne att anskaffa denna summa? — I detta trångmål insmög sig hos henne den brottsliga tanken att bestjäla sin matmoder. Den unga flickans smårta och ånger tycktes vara så uppriktiga, att hennes matmoder djupt rördes deraf. — Efter det som nu passerat, sade hon, kan jag vål ej behålla dig hos mig, men behåll dessa 600 francs; jag skänker dig dem. Lös ut din fåstman, gift dig med honom och såk att reparera ditt fel derigenom att du blir en trogen, årlig och arbetsam maka. Mariette kunde endast svara med sina tårar och snyftningar. Hon reste. Några timmar derefter mottog hennes f. d. matmoder per poste ett bref, dateradt Magny, och af följande innehåll: Madame! Jag har icke förmått uthärda er godhet och