Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 1

och vestlig riktning, att den år täckt med täng och bräder, samt att stora stenar äro lagda på taket, för att hindra dess bortsörande afstormen. Det yttre ser föga inbjudande ut, men om man stiger in, finner man att det inre vida dfvertråffar det yttre. Våggarne åro klådda med groft karduspapper och gulmålade; från fönstret å vestra gafveln har man en vidstråckt utsigt öfver hafvet. Nöblerna åro alla grönmålade; det hela år nått. Orsaken till denna lyx -föga vanlig i en fiskarkoja — skall jag straxt beråtta. För ett par tiotal af år tillbaka, sutto vid bordet i den beskrifna kojan, tvenne åldre mån, smuttande på sina rgökar-. Det var Julafton. En kall nordost vind hven öfver land och haf, och snåflingorna flågo omkring i en hvirflande dans; men på spiseln i den lilla stugan sprakade en treflig brasa; en, sade jag, men det var orått; tre sårskilda brasor, under lika många grytor, brunno på spishållen, vid hvilken en ung, tåck flicka med blossande kinder och lifliga blickar sysslade. (Boningsrum och kök voro således, som läsaren lått finner, hår förenade till ett enda.) Det var omöjligt, att man icke måste nårmare betrakta denna unga flicka. Det låg något så tilldragande i hela hennes våsende. Den rena pannan, de stora, ljusblå ögonen, det rika,