Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1852, sida 1

2— — — —————7 — ga sigur i kajuttrappan. Lärstshandlaren stod liksom trässad af blixten. Hvad sör slag. Sir! Är ni hår? Jag trodde att ni var i land med min dotter. Engelsmannen betraktade honem med sitt vanliga, lugna ansigte. — Men når ni icke gör min dotter sållskap, hvem tusan år det då? Det år ju ingen som sett henne på flera timmar. Jag skulle nog kunnat gifva honom upplåsning på denna gåta; han hade naturligtvis varit nere uti sin hytt och pustat luft i sina madrasser! — Men når ni icke år med henne, fortfor lårftshandlaren sörskräckt, hvem kan då hafva gjort henne sällskap? Flickungen går vål icke ensam, för fan i våld! det stackars barnet, det kan ju hafva håndt henne någonting! men det år följden af att gifva efter får fruntimmernas romaneska nycker! Ack, jag dummerjöns! Hvarför stannade jag icke hemma i Breslau och skötte min bod! kapitenen, att endast två af passagerarne fattades. — Två? ja, men hvem år den andra? frå gade lårftshandlaren, ånnu oroligare. Det år ju ingen annan, vi ha ju råknat öfver dem allesammans.