Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1852, sida 1

Bonaparte-dådet, bedömdt i -Ställningar och Förhållanden.(Fort. o. sl. fr. n. o 30). Med bigotteriet i sitt hjertvapen, hörde det till kostymen, att han i sitt förtroliga råd inkallade munkvåldets apostel Montalembert, som från ultra-liberal blifvit ultra-montan. Den tid hans sar residerade i Stockholm, i egenskap af Carl X:s Envoy extraordinarie, var unga Montalembert enthusiastisk beundrare af sriherre Ankarsvärd såsom chef för riksdagsoppositionen, uppvaktade flitigt i dennes förmak, samt lyssnade uppmårksamt på, och gaf sitt odelade bifall åt den frejdade Riddarhustalarens frisinnade yttranden. Det var den tiden lika svårt att förutse, att af lårjungen i denna skola skulle bli en jesuiter-general, som att brorsonen till Pius VII:s obarmhertige och otacksamme förtryckare skulle för sin väldsbragd söka och finna försvarare och stöd hos en bland Pius IX:s och påfvevåldets ifrigaste och mest sanatiske profeter. Montalembert, som både i hufvud, insigter och talang år usurpatorn vida ösverlässen, har dessutom åfven det företrådet för honom i moraliskt afseende, att Montalembert spelat sin roll utan masque och öppet förfäktat päfvedömets mörka låror och intressen. Hvartenda sjät deremot af Bonaparte på regentbanan har varit på samma gäng ett affall och ett bedrägeri. Mot nationalförsamlingens konservativa majoritet sammansvor han sig, för att genom Majlagen — ett foster af hans egna rånker — kringskåra och inskrånka folkets allmånna valrått, hvilken han hade att tacka för sin upphöjelse; öch nu år det samma inskrånkande vallags upphåsvande och allmånna röstråttens återställande, som han tagit till förevändning och utgångspunkt att väldföra National-representationen