Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1852, sida 2

gång bedrog jag mig ej — tårar glänste i hans ögon. — Och Jacopo? frågade jag. — Ja, stackars Jacopo! svarade donna Michele suckande. Det var jämnt ett halft år efter brölloppet, den lilla hår var redan för långesedan på stapeln, och allt gick förträffligt. Då fingo vi en förskräcklig natt, den försärligaste jag någonsin upplefvat. Hafvet råt emot klippan, och stormen tjöt omkring dess topp, som om den velat störta hela berget i asgrunden. Utanför hamnen låg ett fartyg, som kom från Messina. Det var en engelsk brigg, lastad med sidenvaror och apelsiner. Det var rysligt att se huru det olyckliga fartyget vråktes på böljorna! Det måste ohjelpligen stranda! sade alla; men icke en enda af värt solk, som eljest har hjertat på rätta stållet, hade mod att försöka någon bergning. Vi stodo alla nere vid stranden och kunde tydligt, genom stormens dån, höra de olyckliga menniskornas sörtvislade nödrop. — Nej det hår kan jag icke uthärda längre! ropade en af våra. ÄÅr det ingen som går med mig, så går jag ensam! (Fortsåttn.) MERA INSER SAG BEE VTA EA KEN RR AEA ——