Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1852, sida 1

hvilken jag ett år förut gjort bekantskap i Rom, då jag en dag i Thorvaldsens sällskap besökte mälareakademien i Villa Medici. bet var en ganska vacker man, med uttrycksfulla drag, och det sades ibland konstnårerna, att han hade en ovanlig talang, men att han saknade uppmuntran och att han förtårdes af melankoli, emedan det icke ville lyckas honom att arbeta sig fram. Men den, som skulle varit det egentliga ulejonetombord, om man då känt denna benåmning, var en ung man som jag icke sett förr, men hvilken jag deremot hårt desto mer omtalas. Det var Guiseppi Regaldi, en ung poet och improvisatör, hvars rykte just vid den tiden uppfylde hela Sicilien. Han hade föregående vintern varit i Paris och der skördat rikliga lagrar. Den unga Sicilianarens skönhet, hans ålskvårda våsen, och denna gåfva som i Frankrike år så sållsynt, att i inspirationens ögonblick och under stundens makt uttala kånslor och tankar i versens vålljud, allt detta hade icke förfelat sin verkan på en publik, som alltid vill hafva något nytt och pikant; han blef salongernas hjelte, damernas ålskling, och sjelfva skalderna gåfvo honom sin tribut. Under ett anfall af öfverdrifven artighet eller blygsamhet skref Lamartine följande vers till honom: