Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1852, sida 3

den 10 Aususti 1792, han upptecknade åfven sammankomsten den 1 December 1851. Han var utan tvisvel den man som skrilvit mest i Europa. I 34 år har han varit stenograf sör Moniteuren och -Journ. des Debatse, i 27 år gerant för -Gazette des Tribunaux-, ill hvilken han lemnade reserater af processer och öfversättningar från utländska juridiska tidskrifter. Han har upptecknat alla nationalförsamlingarnas och kamrarnas debatter, Lagranges, Berthollets, och Broussajes föreläsningar och öfversatt mera än 100. band resebeskrifningar från engelska och tyska språken. Han var begåfvad med en orubblig kallblodighet och stort lugn, och äfven under de mest stormande sammankomster, då nationalförsamlingen redan till halften var sprängd af inträngande hopar och journalisterna förjagade från sin loge, sann han alltid en eller annan liten vrå, der har arrangerade sig. och soljande dagen kunde de tidningar, för hvilka han arbetade, lemna ett fullständigt referat af sammankomsten, i hvilket intet afbrott, intet rop var uteglömdt. Under mera än 30 års tid infann sig mr Breton hvarje afton på 2. des Dbatssbyrå och läste vid samma bord och vid samma lampa korrekturerna till de referater han meddelat, och när han slutat dermed, öfversatte han för de andra redaktörerna hela spalter ur utländska tidningar på alla europeiska språk. Hans minne var så förträffligt, att det troget förvarade hvarje vigtigare händelse, hvartill han under 60 år varit öronoch ögonvittne, och han var för sina kolleger ett lefvande lexikon, som oförfalskadt återgaf de fakta, om hvilka upplysningar begärdes. Han afled allmänt aktad och älskad. Det tvungna ktenshapet. En nästan löjlig historia, som icke har något gemensamt med Molieres komedi under samma titel, har nyligen tilldragit sig uti Evansville, en liten plats uti Indiana. En ung slicka från Bloomington hade blifvit förförd af en man vid namn Aydelott, från Albany-trakten, och af honom förd till ett hotel i Evansville, hvarest hon bodde under ett diktadt namn. Aydelott besökte henne tid efter annan, gaf henne penningar, sökte att förskaffa henne allt hvad hon önskade, men talade aldrig om att taga henne till maka, och likvål blef detta allt mer och mer nådvåndigt, ja, en vacker dag voro redan två ceremonier, i stållet för en, fårdiga att firas: barndop och bröllop på samma gång. Den unga modren hade i högsta grad våckt vårdinnans i hotellet deltagande; denna utfunderade ett medel att komma henne till hjelp, och detta gjorde hon med biträde af sina öfriga hyresgäster på följande sått: Då Aydelott anlånde får att besåka den unga modren, vreds låset oförmårkt igen efter honom, och han blef instångd i rummet. En af hyresgåsterna skyndade efter en prest, en annan efter en notarie; man uppsatte giltermålskontraktet och glömde ingenting som fordrades för att så fort som möjligt knyta det band, som Aydelott så sorgfålligt undvek. Vid ett gifvet tecken öppnades dörren, och denne såg framför sig en mångd personer, hvilka samlat sig i moralens namn, i det fasta beslut att icke låta honom aflågsna sig annat ån som åkta man. Förgålves hittade han på alla möjliga förevändningar för att erhålla något uppskos, förgåfves begärde han att få begisva sig hem för att taga sina arrangementer får det vigtiga steget, — nej, det fanns intet medel att und komma. Hvad tjenade det till att uppskjuta saken? Var icke allt redan som det skulle vara, ja, tillochmed mer? Vigseln måste gå för sig. Den stackars unga qvinnan, hvars hålsa lidit betydligt, hade knappt styrka att sitta upprått under ceremonien. Aydelott, som visade god min i elakt spel, reste till Neworleans, dit han måste åtfölja en af sina kunder, och lofvade att vid sin återkomst taga vård om sin husiru och sitt barn. Historien sörmäler ej om den beslutsamma vårdinnan blef bjuden till sadder vid detta barns dop, men nog hade hon förtjent denna uppmärksamhet.