Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1852, sida 2

nas af penna eller pensel, ehuru det osta nog blifvit försökt. Med stor svårighet kunde jag slita mig ifrån sjelfva staden, som nu blott år en skugga af detta forntidens Tauromenium, som i storhet och makt tåflade med Syracusa. Denna stad tålde dock ej någon jemnförelse med dessa parvenyer al småståder, som rest sig omkring densamma. Den hade visserligen i tidernas lopp icke måktat bibehålla sin sordna herrlighet och glans; men den hade förstått att bibehålla traditionen. Gatorna hade ånnu den antika stenlåggningen, hår och deri husen sutto infattade marmortaflor med gamla inskriptioner samt fragmenter af arkitraver, kapitåler och kornischer af oförgånglig skönhet; man visade mig tillochmed ett stall, med ett sullståndigt mosaikgols. Det går med de gamla ståderna likasom med de gamla adliga slågtena: om också tiden borttagit herrligheterna, så år dock rasen omisskånnelig. Messina, med sin regelbundna skönhet, sina breda, snörräta gator och sina symmetriska, nybygda palatser, kunde icke långe qvarhålla mig; det år måhånda den vackraste stad i Europa, men det förhåller sig med den som med de regelbundna skönheterna i allmånhet: det sympathetiska fattas. Äfven innevånarne tycktes mig tråkiga, jag skulle nåstan halva