Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1852, sida 2

ionstionsråtten: han hade icke benådningsrätt: dan hade blott att ossentligöra lagarne. men sanktionerade dem icke och hade icke något ieto. Belågringstillstånd skulle sanktioneras af den lagstiftande församlingen. Ninistrarne skulle våljas efter den ofvannåmnda nationallistan. Senatororne valdes af senaten sjelf bland ett tredubbelt antal kandidater, som föl reslogos af lagstiftande församlingen, tribunalet och förste konsuln. be kunde icke innehafva andra befattningar eller embeten. Deras lön var bestämd en gång för alla. Senaten var permanent; dess beslut voro icke under kastade någon kontroll. Den lagstiftande församlingen valdes af senaten oster nationallistan, förnyades årligen med en femtedel och melllemmärne erhöllo arfvoden. Dess förhar dlingar voro offeilliga och kunde uten inskränkning ilenlliggörss: dess möten voro bestämda att vara 4 månader, och den kunde icke upplösas eller prorogeras af förste konsuln. ben kunde mottaga petitioner. Vid sidan af! statsrådet cxisterade ett tribunal, valdt af senaten, permanent och beråttigadt att uttala Önskningar om nya lagar, afskaffandet af missbruk och införandet af förbåttringar. Statsrådet och riksrätten voro ungefår konstituerade på samma sått som i 1852 års konstitution, blott med den skilnaden, att det, med afseende på den sistnåmnda, icke var bestämdt från hvem anklagelsen skulle utgå. Jemnförelsen emellan de hegge konstitutionerna utfaller således till fördel för den af 1799. Den nya ufgår från den fiktionen, att statens öfverhufvud år ansvarigt, oaktadt man i dess närmare bestämmelser såfångt letar efter någon form, under hvilken presidenten kan dragas till ansvar, hvilket alltså blott kan ske indirekt, derigenom att nationen icke återväljer honom. Stödjande sig på denna siktion, deducerar den, att presidenten måste hafva frihet att handla och detta tolkas åter sålunda att hela makten koncentreras i hans hånder och att af h :ela solkrepresentilionen icke återstår annat ån en vanmåktig lagstistande sörsamling utan motionsrått, utan rått alt företaga åndringar i lagförslagen och slutligen uton makt att förhindra någonsomhelst lag, enår presidenten kan upplösa den och, innan I nya val företagas, låta lagen antogas genom senaten. Denna sistnåmnda kan lika så litet som statsrådet betraktas som en oafhångig statsmakt, enår ingendera har rått att våcka lagförslag eller kan fatta beslut, som åro giltiga utan presidentens sanktion. Dessutom åro senatorerne och statsråderna alla valda af presidenten, och ehuru de förstnåmnda äro valda på lifstid, stå de dock genom beståmmelsen om deras aflåning, i ståndigt beroende af honom, under det att de sistnåmnda kunna efter behag af honom afsåttas. Riksrätten eller högsta domstolen är slutligen, genom sluttillågget i 53 artikeln, betydelselös som garanti för nationen, och de friheter, som äro omnåmndaa i 26 artikeln och blanda hvilka hvarken finnas associationseller tryckfriheten, hafva ingen annan garanti ån den en beroende senat erbjuder. Hr Bonaparte kan med samma skål som Ludvig XIV såga: -Staten det år jag!— EFET—— — — — — —