Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1852, sida 1

eta erbjöd sig för honom; han lefde så godt som uteslutande för sina koffertar och lådor, och endast någon gång emellanåt lyckades jag rycka honom ifrån dem och få honom med mig på någon annan utflygt ån den dagliga beståmda turen. Når vi då, trötta och utmattade, långt frampå aftonen återkommit, och jag, långtande efter hvila, nedkastade mig på det första och båsta låger jag tråffade, stod han vanligtvis ånnu en hel timme med en stor pust i handen och pustade luft i sina lustmadrasser. Han var en verklig martyr för sina beqvåmligheter, men dessa besvårligheter utgjorde hans lycka. Jag hade bemårkt, att han satte sin förnåmsta stolthet deruti att fåra med sig allt hvad en menniska kunde komma att begagna, och jag tror verkligen att han hals öfver hufvud hade rest hem i förtviflan, om han förmårkt sig hafva glömt något. Med stort tålamod fördrog han de ironiska anspelningar jag ett par gånger låtit undfalla mig, öfver hans försigtighet; emellertid underlåt han icke att samla glådande kol på mitt hufvud, så snart tillfälle dertill erbjöd sig. Vi hade t. ex. ett par dagar ströfvat omkring i dessa vilda, öde och obebodda trakter i det inre af ån, der det gamla Enna skall hafva legat med sitt namnkunniga Cerestempel, hvarifrån Pretorn Verres råfvade den