nrilkes Nyheter. Götheborg. I går öppnades serien af det Delandska sållskapets spektakler med Topelii skådespel, Ester femtio år, som, enligt hvad vi förut nåmnt, förliden sommar gafs 37 gånger på kongl. Djurgårdstheatern, och hvarje gång mottagits med stort bifall. Detta skådespel kan betraktas som ett slags karakteristik öfver Gustat III:s tidehvarf och typen derför utgår i synnerhet en baron Magnus Drakenhjelm (hr Deland.) Ehuru Stockholmstidningarna redogjort för innehållet af denna pjes, torde det dock hafva undfallit mången, hvarför följande skizz deraf kan gifva en idee om handlingens gång: En finsk öfverste och baron Gustaf Drakenhjelm, tillhörande det förrädiska Anjala-för!undet, har i största hemlighet begifvit sig till Sverige, för att vid hosvet i Stockholm uppsöka sitt hjertas ålskling en fröken Ebba Reuterkrona, hoffråken hos drottningen. Under en maskerad, som Gustaf III låtit anstålla på Haga tråffas de båda älskande och låta några Ögonblick derefter viga sig, naturligtvis allt i stårsta hemlighet, hvarpå de begifva sig till Finland. Icke långt derefter blir dock den finska baronen såsom förrådare gripen och afråttad; då brodren, baron Magnus Drakenhjelm tar fådernegodset Rautakylå i besittning. Enkan, som hvarken genom vittnen eller vigselattest kan styrka lagligheten af sitt giftermål, blir bortjagad. Sådant år hufvudsakliga innehållet af pro logen; då sjelfva pjesen börjar anses 50 år hafva förflutit sedan Haga-maskeraden. En stormig vinternatt anlånder den nu åldriga och blinda enkan, jemnte sin dotterdotter, utan sin vetskap till det gamla fådernegodset, och sammantråffar der med svågern, som då år liksom barn på nytt. Under den derpå följande ödesdigra natten upptåckes af en håndelse vigselattesten; men den ålderstigna baron Drakenhjelm har redan genom lock och pock nådgats lofva sin gamla snikna hushållerska, Lisette Hallstrom, äktenskap, och denna söker både med godo och ondo att assärda den besvärliga gåsten, ja, hon går så långt, att hon öfvertalar sin son Sebastian, inspektor på Rautakylå att mörda de värn ösa sruntimmerna under sömnen, hvilket dock ej går i fullbordan. Med upplösningen torde man ej böra gå theatervånnen i förväg. I dialogen, som år behandlad med mycken omsorg och sårdeles karakteristisk för hvar och en af de handlande personerna, framtråder, isynnerhet i prologen den uddiga och urbana Gustavianska hoftonen på ett högst lyckligt sått. Hr Deland år odfvertråfflig såsom gubben Drakenhjelm, hvilkens tankar ånnu i dådens stund svåfva omkring uti det låttsinniga hofvets salar, der skämtets uddhvassa pilar, på hälften svenska, hälften franska aldrig singo ro i sitt koger. Fru Delands utmärkta utförande, i prologen, af den yra och obetänksamma Ebba samt i sjelfva pjesen af den åldriga, fru Hjelm, hos hvilken dock ännu det adliga blodet ger tillkånna sin nårvaro, kan ej annat ån ses med högsta interesse; afvenså fru Isbergs måsterliga spel i Lisettes ohyggliga roll. Mamsell Deland gjorde heder åt sitt artistiska namn. Hos hr Lindström saknades en och annan gång det naturliga lif som situtationerna fordrade; och hvad hr Schwartz angår, som onekligen hade en högst otacksam roll, torde den högtidliga stund hvarunder han upptråder fordra ett visadt djupare interesse, hvarigenom slutscenen erhölle ånnu mera relief. Huset var nåra fullt, och nåstan alla de båt