Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1852, sida 2

— ee —— ——— — Men, Sir! antag att vi blifva öfverfalln, a så blir ni nödsakad att undvara alltsammans. — No, Sir! jag har skickat ett alldeles dylikt another luggags till Messina, för den händelsen att this luggage skulle blifva robbed. — Ja, det år en annan sak! svarade jag leende. Och nu behåfver ni endast beråtta detsamma för två eller tre skickliga personer hår i staden, så kan ni vara såker på att få göra bruk deraf. Eftersom jag hår ofvan sagt, att jag just icke var sårdeles glad åt detta sållskap, år jag skyldig sanningen den bekånnelsen, att han var en vida båttre reskamrat, ån jag hade våntat. Först och fråmst ågde han den utmårkta egenskaper att icke plåga folk med onödigt prat, ty, om hvarje ord ur hans mun icke just var ett guldåple i en silfverskål, så var det likvål ungefår lika dyrbart. För det andra var han utomordentligt tjenstaktig och förekommande, och, ehuru aldrig ett leende syntes på hans ansigte, lyste dock ganska ofta vålvilja och godhet i hans ögon, hvilket tycktes antyda något innehållsrikt bakom denna mask. (Forts.)