Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1852, sida 2

—— n———— plutoneld. I ett nu var hela hopen liksom bortblåst, Engelsmannen gick sin våg och jag min, men från detta ögonblick ignorerade han icke min närvaro. Når vi tillfålligtvis möttes, hälsade han förbindligt på mig, och jag yttrade några ord till honom, svarade han mig alltid hösligt och förständigt antingen på tyska eller franska, hvilka språk han talade temligen flytande, men starkt blandade med engelska uttryck. Dessa ögonblick voro för öfrigt de enda gånger vi tråssades; oaktadt vi bodde i samma hotel; men dä jag var den enda, som han tycktes bry sig om, så borde jag kånna mig smickrad af företrådet. Efter ett fjorton dagars uppehåll i Palermo nödgades jag åndtligen slita mig lös från denna försrollerska. Jag hade beslutat att på mulåsna begifva mig tvert öfver ön till Catania; jag hade betalt min råkning till Camerieren, mulåsnan stod redan påsadlad och föraren våntade — för mig återstod ingenting annat ån att såga min Engelsman farvål. Då jag intrådde till honom, öfverraskades jag icke litet af att se honom midt ibland en kolossal hög af lådor, koffertar och nattsäckar, dem han just höll på att låsa igen. Jag beråttade honom att jag just stod i begrepp att resa min våg. — Yes, svarade han mig, i det han igen