Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1852, sida 1

ga det neddrypande vaxet; täget slöts af slera musikkårer och en oåndlig massa beslöjade fruntimmer. Då processionen tågat fårbi, fortsatte Jag min gång, men hejdades åter några ögonblick derefter af ett upplopp långre fram på gatan. Huru stor var icke min förvåning, då jag såg Engelsmannens långstråckta figur likasom fastspikad mot en mur, och en hop stojande och skymsande pöbel i en halfeirkel omkring honom. Jag erfor genast att han gjort sig skyldig till ett af dessa misstag, för hvilka den i södern resande protestanten icke nog kan taga sig till vara. Utan att ana till hvilken förargelse han gjorde sig saker, hade han behållit hatten på hufvudet då monstransen fördes förbi honom och sedan, likasom vid ett annat skådespel, genom lorgnetten betraktat fruntimmerna i processionen. Det var verkligen hög tid att jag anlånde, ty förbittringen öfver profanationen tycktes tilltaga; halfcirkeln omkring Engelsmannen blef allt trångre och trängre: -Manaccia! Malandrino! Faccia di San Gennaro! ljöd det från alla sidor, hår och der kommo tillochmed knifvar i dagen. Under hela denna scen hade Engelsmannen bibehållit samma stoiska likgiltighet som vanligt, och med en nåstan gudomlig flegma stir