Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1852, sida 1

Ai k — som hår spela hufvudrollen åro i norra delen eken, isynnerhet steneken, och granen, samt i södra delen kastanien. Emellertid sär man icke låta missleda sig af åtskilliga författare och tro, att man hår trässar jåttelika skogar: tråden hår åro tvertom låga och oansenliga; de stå långt ifrån hvarandra, och åsynen af dem har icke det minsta lifvande för santasjen. Hvad som deremot i håg grad imponerar är bergets egna oerhörda formationer, de kolsvarta lavafålten, de otaliga kratrarne, hvilka som talande bevis på bergets måktiga södelsevånda höja sig på alla sidor, och framför allt det kolossala Montirosoi, som Uppstod vid den förfårliga eruptionen år 1669 och sträcker sig högt öfver alla de andra. Himlen, som under hela nedstigningen varit ren och klar, mörknade plötsligen. Innan kort var hela berget omgifvet af moln, hvilka ilade fram under våra fötter, samlade och skiljde sig åt, samt öppnade oss utsigten ån till en ödslig stenregion, ån till de täckaste landskapet nere i dalen. I Benediktinerklostret San Nicolo, som ligger på grånsen mellan skogsoch den odlade regionen, förfriskade vi oss med ett glas ypperligt vin och ofvaktade tåligt att vådret skulle blifva bättre. Strax efter middagen var himlen åter moln