Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1852, sida 2

2 KS (( Ä6 ——n—n a —— Q QQ-OA XT— — stod förtjenar att stå högst i mensklighetens pantheon. Det år denna grundsats, som lyckligejort och framdeles i ännu högre grad skall lyckliggöra svenska folket, ty då skatterna stegras, måste folket, för att båra dem, arbeta slitigare ån hitintills, och arbetsamhet befordrar ju helsa, vålstånd, och derpå vinna ju alla, utom läkarne! Når man vid vissa hågtidliga tillfållen ser den massa af lysande uniformer, af nycklar baktill och stjernor framtill, af plumagerade hattar och guldgalonerade inexp-essibler, så måste man vara en menniska, oförmögen all högre lyftning, för att ej i sitt hjertas innersta utropa åtminstono ett: Lyckliga fosterland! Glansen från en guldbeslagen hofdrågt återj strålar nemligen alltid till en viss mån på hela landet. För att gifva denna glans en ånnu större motvigt mot det elånde, som rör sig i samhållets dy, borde inga uppoffringar skys; hofmarskalkarnes, kammarjunkarnes, pagernas, hosberidarnes, hofdamernas, hoskockarnes och hosbetjenternes antal borde aldraminst tredubblas: det bletva straxt ett tre gånger starkare skimmer ån det nuvarande och kunde tillochmed blånda våra ögon så, att ingen uselhet sörmärktes. Dertill borde ånnu nägra gardesregementer uppsåttas i Stockholm, ungesär sä många, att enhvar af prinsarne singe tvenne dylika på sin lott och prinsessorna, enligt ryskt mod, blefve chefer för hvar sitt. Hvilken ståtlig anbick skulle ej Stockholm erbjuda, om alla dess gator hvimlade af högvexta ladugårdsgårde-krigare med hvita skråckinjagande hjelmbuskar! Ordningens sak vunne naturligtvis åfven hårpå, ty ju flera bajonetter, desto mer lugn och ordning. Svenska folket, som alltid offrat sig för fosterlandets åra, skall gerna låta de sista fyrkarne springa för detta heliga åndamål. För att ånnu mer öka rikets glans, borde den till girighet grånsande njugghet på ordensband och titlar, öfver hvilken man nu med fog klagar, alldeles bortlåggas. Nya titlar skulle uppsinnas sör de högre dignitårerna och dessas åter tilldelas de lågre tjenstemånnen. Den medborgerliga andan borde vinna hårpå betydligt: på en beskedlig bondkaplan, som nu ofta orättvist ses öfver axeln, torde man då åtminstone vårdslöst helsa, om han titulerades: Ers Herrlighet, och den resande skulle visa sig vida mer egal-mot sin skjutsbonde, om denne i stållet för fjerdingsman hade anspråk på att kallas för herr kronobesallningsman och, i stållet för numererad hatt och tagelpiska, prunkade likt Göthes Melistofeles, med -Hanenseder auf dem Hut Und einen langen spitzen Degen.Och hvem vet? Kanske skulle de lågre militåra, civila och andliga funktionårerna, t. ex. löjtnanter, notarier och komministrar, intagas så af sina nya titlar, att de med nöje asstode en del af sin oskåligt höga inkomster, för att dermed hjelpa de stackars biskoparne och landshösdingarne, som för sitt och kronans anseende måste föra så stor stat, utan att hafva annat ån obetydliga löner. Detta vore både kristligt och af oberåknelig nytta, ty hvem skulle ej harmas Öfver att se landshåfdingar af behofvet tvingas slå sig på tegeloch sinkel-bränneri och krångla torp från fattiga soldater, blott för att uppehålla sin existens? Och hvilken kristen skulle ej med sorgens tårar se de höga sjålasörjarne, biskoparne, likt apostlarne, nödgas plocka ax på åkern, för att hemta materiel styrka till bestridande af sitt mådosamma kall? Pennan stannar vid blotta tankan på en dylik förfårlig möjlighet.