Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1852, sida 2

Felicits anlete strålade; hennes kinder särgades smäningom och hon dolde sitt hufvud vid modrens bröst under glädjesnyftningar. Medan detta tilldrog sig, hade poliskommissarien jemte tvenne uppsyningsmän och några af piketens soldater, visat sig vid vindskammartröskeln. — I konungens namn! sade han visande sitt skärp. ... venne af municipalgardisterne stego in i rummet och håktade NMarcelin. — Jal sade hr Lubois i det han tog ett djupt andetag: två mot den der busleln, det kan vara lagom, ensam har jag haft svårt att reda mig! Nå vål då! den andra då? ni sade mig att de voro två! anmårkte kommissarien till en af uppsyningsmånnen. — Det år jag, herre, svarade Onesippe i det han gick till dörrn och öfverlemnade sig till soldaterne. — Åh! ån den tredje! hvem år den tredje? frågade den andra uppsyningsmannen som stuckit hufvudet in genom dörröppningen och pekade på Claude. — Håll der! den tredje! hvad år det för ett uttryck? svarade hr Lubois; Claude år en år