Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1852, sida 2

som en själasörjare bör stråfva att ega hos sin församling, har en lång och svår våg att tillryggalågga. Måtte han dock ej bårifrån asskräckas, ty målet år stort och ädelt. Må han vara öfvertygad, att församlingen å sin sida, då den ser, att hans bemödanden hårutinnan åro allvarliga och uppriktiga, skall bortlågga sitt misstroende samt möta honom på halfva vågen. Men må han också innan dess afsåga sig allt hopp att kunna verka något godt och gagneligt, ty då folket ej förstår att skilja mellan person och sak, skall den förhatade personens ådlaste afsigter misstydas eller betraktas med misstroende. Vi beklaga afinnersta hjerta detta förhållande, ty den omnåmnde presten år uti många fall i besittning af egenskaper, som göra honom både duglig och passande att sköta en församling. Han har blott misstagit sig om såttet. Han har blott misstagit sig om sättet i det han tror, att han kan på predikstolen såga hvad som för ögonblicket faller honom in, utan att så noga behöfrva välja uttrycken. Detta sker dock mera af dumhet, (sit venia verbo) ån af elakhet. Vi hafva åtminstone trott detta, och bör herr prosten ej misstycka denna förutsåttning, ty det förra år ett natursel, som år förlätligt, då det senare antagandet deremot sörutsätter ett själslyte, som ej kan ursåktas. Hvad vi ofvanföre sagt upprepa vi ånnu en gång, nåmnligen att intet personligt agg föranleder anförandet af olvanberörde tilldragelse. Det är blott ett i denna våg möjligen uppkommande missbruk, för hvilket vi velat såtta en damm. Icke heller må man tro, att författaren till ofvanstående uppsats följt blott sin egen kallelse, då han på detta sått velat tillrättavisa den ifrågavarande personen. Han har dertill blifvit uppmanad af en allmån inom församlingen uttalad röst, att saken på detta vis borde allmängöras. Till och med bönder, som åtminstone i den ort, der ofvanberörde händelse passerat, hafva ett så dunkelt begrepp om allt slags tidningsvåsende, hafva kommit till en åldre, inom församlingen boende allmänt ålskad och vårdad man, (namnet går ju intet tillsaken; det lefver dock osörgåtligt och outplånligt i alla deras hjertan, som känna honom) och till hvilken de uti alla sina kommunala bekymmer åro vana att vånda sig och högeligen beklagat sig ölver denna händelse samt bedt honom skrifva något om vördig (2?) prostens tal. Detta har af skål, som hår ej kunna anföras, blifvit dem förnekadt och en svagare hand har derföre åtagit sig uppdraget. Vi hafva således för första gången, och troligen åfven för sista upptrådt på den publicistiska arenan och må blygsamheten och ej råddslan, att ej kunna svara för hvad vi sagt, tillåta oss att behålla vårt visir nedfåldt. Ingenting annat ån en möjllg replik emot denna artikel samt framdeles oss i ögonen fallande missbruk och sjelftagna rättigheter inom detta stånd skola sörmå oss att åter betråda densamma.