Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1852, sida 2

werdrisande deras kritik, pästod att det var ynkligt; men dock tog sig ingen af dem häraf anledning att underlåta eller förkorta sina besök, ej heller föll det någon af dem in att personligen framkasta den aldra ringaste anmärkning. En afton likavål, då Claude sett vid pulpeten och skref en faktura efter Felicits diktering, frågade fru Rigaud, uppmuntrad genom de hemliga vinkar hvarmed Herkules och Tancrede sporrade henne, helt sakta hr Lubois, om han ej tyckte att hans dotter, satt nästan nog nära hr Claude. Hon inlade en viss föraktlig tonvigt på ordet herr-: Tancrede och Herkules, hvilka utan att riktigt kunna höra hvad hon sagt, dock förstått meningen dermed, understödde henne med ett bifallande flin. — Hvad angår det er? utropade herr Lubois. I detsamma höjde han hufvudet och kastade på de båda sockersöta narrarne, ånnu helt sörvånade öfver sin egen dristighet, en ironisk och vredgad blick, som tvang dem att plötsligen åter krypa inom i sina skal. Denna lexa var tillräcklig åt de missnöjde. Deras lilla högfård, led visserligen af skymsen; men bedårade af falska beråkningar, kunde deras vrede ej vara modigare ån deras hjer