Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 2

så mycket oförklarligt och osattligt i den förras karakter, att hennes förstånd aldrig kan gisva henne en fullkomlig bild af den inre utvecklingen tillochmed hos den man, med hvil7 2 . . ken hon är förenad genom den innerligaste ömsesidiga kärlek. Likasom nu menniskan stöder sig vid tron på en gudomlig makt der vetandets stöd försvinner, äfvenså fyller qvinnan luckorna i kännedomen om mannen medelst ett ideal och måste sålunda i den bild hon tecknar framstålla för oss ett våsen, hos hvilket det fattas både naturligt ljus och naturlig skugga. Men denna sköna tro på idea: let, som år så välgörande får qvinnan och skyddar henne för beröringen med det oådla, måste försvinna når hon med kritikens mikroskop blickar in uti mannens inre lif. Detta år priset, för hvilket qvinnan kanske kan blifva en författarinna af betydenhet, men detta pris tycks mig vara alltför högt. Jag skulle nåstan vilja påstå, att en så utbildad fruntimmers-litteratur, som den vi nu åga, endast kan utveckla sig under ett fullkomligt förderfvadt socialt tillstånd. Eller såg mig, hvad nytta hafva de vål gjort, dessa otaliga böcker af en Paalzow, en Hahn, Diringfeld 0. s. v., för att icke tala om Fanny Levald och Burow? Enligt min åsigt hafva de, ehuru i en annan riktning, förderfvat smaken och sederna lika mycket som Eugen Sue och Alexander Dumas med sin krassa onatur. Alla författarinnor, som jag hittills tråffat, hafva i mer och mindre mån ingifvit mig en känsla af denna onatur, så att jag alltid tånkt: -ack om du åndå vore mindre författarinna, men mera qvinna!— Ursor ni en sådan kånsla åfven når ni tråffade Fredrika Bremer? — Ja. Hon skulle utan tvifvel vara en mycket lefnadssriskare natur, om hon lefvat mera i den verkliga verlden, och icke lik silkesmasken spunnit in sig i sina egna drömmars nåt. Men nu har hon i mänga år ståndigt lefvat i det intimaste förhållande med sjelfbildade gestalter, så att det tycks mig som om hon icke kånde sig hemmastadd ibland menniskor, hvilka icke åro skapade endast af -blomsterdoft och solljus-, utan af materielt kött och ben. — Men huru kan ni då förklara, frågade kaptenen, den stora lycka Bremers skrifter gjort icke allenast i norden, utan isynnerhet i hela Tyskland? I o— Jag tror, svarade jag, att detta år lått förklarligt. Fredrika Bremer år en innerligt poetisk varelse; hon har från det skenbart enformiga lifvet inom den stilla huslighetens trånga grånser lockat hemligheten om dess djupa poesi, och framtrådde, med de taflor hon derifrån tecknat, på en tid, då samhållslifvets hela våsen var i ett bedrösligt tillstånd, genom till det yttersta drifna, onaturliga för hållanden, och då dessa förhållanden på ett ånnu onaturligare sått voro framstålda, Då år det ju tydligt, att de glada, fridfulla taslorna, hemtade ur samiljelifvets helgedom, skulle hafva ett godt inflytande på de af öf) I verdrifterna mattade sinnena; att sådana skildringar skulle göra intryck och våcka intresse, uti hvilka åfven den ringaste såg sitt I enformiga hvardagslif förskånadt af poesiens skimmer. Den gamla farfarsstolen i hörnet vid kakelugnen, de bristfålliga, maskstungna möplerna, ett arf srån slägt till slägt, den gamla ljenarinnan, lik dessa möbler ett samiljearf, den tarsliga maten, barnskriket, strid och frid i huset — kortligen allt, som hittills varit andedt för sorgligt eller åtminstone prosaiskt, vann plötsligen ett visst behag genom sjelfva framstållningssåttet — den ringaste familj började sinna sitt eget Kf poetiskt, emedan Freprika Bremer med sin låtta penna så skickligt I förstod att undvika det osköna eller stålla det i bakgrunden. Detta år orsaken, hvarför vår I författarinna blef så populär, men också orsaken hvarför hennes popularitet småningom 1 2 — t tidana allt fårtsrande —