Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 2

vit vika för den förhoppning man alltid har att besegra ödets nycker och att derigenom behålla sitt sirmas heder obeslåckad; och att om lyckan ej gynnat mig, och åter sörhjelpt mig på god våg, så skulle jag ovilkorligen från den ena utgången till den andra, kommit till samma ytterlighet uti hvilken din stackars broder, uti hvilken -Onesippenu befinner sig. Claude sånkte ånyo sitt hufvud; det förfår liga ordet, sem vi ej nedskrifvit, hade blifvit uttaladt af hr Lubois; och vid detta ord, hvilket återuppvåckte alla hans smårtor, hade nyo samma känsla af skam, som förut aftvinpade honom en suck, ömsom purprat, och ömsom sörbleknat hans anlete. — Ack, förlåt, förlåt! sade hr Lubois, du kan icke vänja dig vid detta ord, jag gilla dig: det år förfårligt: det år ett grufligt vilsetag i lagen, att en enda dags svaghet eller vanvett kan bringa en bra karl ånda, derhån ... Och min Gud! bland dem som fördömma honom, huru många finns det vål, hvars he. der aldrig hemligen lidit någon stöt? Ej er enda! sådant år lifvet. Ja mitt barn, jag upprepar det ånyo, allt hår i verlden beror a tillfållet eller af den lycka man har. Dess: sanningar åro ej sådana som man basunar ut ty allt för många menniskor af olika inre vår: