Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1852, sida 1

Arbetaren. Af Auguste Cheralier. (Forts. sr. N:o 13.) Godt, godt, min vån! tacka mig då icke. Jag ernar mig i alla fall upp till honom. Hvad f—n! efter brefvet år angelåget, så kan jag gerna lemna honom det sjelf. Vid denna röst, vid detta tillkånnagifvande om ett bref och ett besåk som han gissade voro honom åmnade, öppnade Claude instinktmåssigt dörren. Detta var en vink ål Napoleon att skyndsamt draga sig undan hr Lubois blickar. Men i sin förvirring glåmde Claude att det ej fanns något det ringaste sömställe på vinden icke ens ens en vindsstege i någon vrå. Napoleon sprang ut i vindsfarstun, såg att ett måte var oundvikligt och återkom in i rummet. De följder hvilka han anade af detta måte syntes i hans upprörda sinnesståmning så ledsamma, och han fruktade dem så, att innan hr Lubois hunnit halfvågs, all sinnesnårvaro redan ådfvergifvit ho