Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1852, sida 2

genmälte Claude, och en svag Todnad lärgade hans kindknotor. — Jo, jo, men! ni förstår mig mycket våll upprepade Napoleon; och till bevis derpå, så har ni nu ej samma köld som nyss; jag är nu ån mer ötvertygad att jag ej misstar mig! .. Hör mig nu; behöfver jas såga er... behöfver jag sårkildt underråtta er om hvad det år, som misshagar mig och hvad jag af er fordrar? Nå vål, jag samtycker dertill. Så hör då: det är mig motbjudande att ni bebor samma hus som hr Lubois, och jag önskar att ni ville flytta, hvaromicke ... — Uvaromicke? upprepade Claude ofö Hig af förundran. — Ack! ni har alldeles får mycken skarpsinnighet, för att jag kan bebåfva förklara mig tydligare. — Talar ni allvarsamt herre? — Så allvarsamt, att jag verkligen ej ernar låta afspisa mig med några undflykter. — Men ni glömmer, hvem jag år! min Gud! en fattig arbetare utan slågt, utan tillgångar. Har ni förgåtit att ett sädant tal kan hafva följder ... och att det klokaste förstånd, det blygsammaste sinnelag . — Nej, nej! jag har betånkt det rått allvarvarligt! tag ej illa upp, men jag afvåger lika