sett honom utom Frankrike, hade slera gånger erbjudit honom friheten mot hans hedersord att aldrig mer såtta foten på franska jorden eller företaga något mot Ludvig bhilips dynasti. Prinsen hade svarat med ett beståmdt afslag, emedan han föredroge fångenskap framför vanåra. Ett bud från nans I fader satte honom i en obehaglig förlägenhet Den gamla. Ludvig Bonaparte, som långe varit Svag, kånde dåden nårma sig och vånde sig derför till franska ministeren med anmodan om att fålla en förbön hos Ludvig Philip och förmå honom att gifva prinsen tillåtelse att resa till Florenz för att mottaga hans sista suck. Om detta steg underråltade han tillika sonen. Då denne af hr Poggioli, hvilken fadren såndt till Paris, erfor, att hans bebemödanden varit fruktlösa, skref han ett bref till minister Duchatel, hvari ban bad om tillåtelse att resa till Florenz mot sitt hedersord att åter instålla sig som fånge, så snart rereringen, önskade det; denna begåran asslogs. Ännu en gång skref prinsen direkte till konungen, som mottog hans bref ur prinsens af Moskwa hand; men oaktadt flera betydande mån, i synnerhet Odilon Barrot, interesserade sig för saken, kunde de dock ej utverka mera, ån att Duchatel förklarade, att man måhända skulle gå in på saken, om prinsen ville underskrisva en böneskrift, som man skulle författa, och hvari han helt och hållet skulle öfverlemna sig åt konungens nåd. Detta afslog han på det beståmdaste och förbjöd Caggioli att taga något vidare steg, åsvensom han i en utförlig skrifvelse till o odilon Barrot motiverade sitt afslag, särdeles dermed att han icke erhållit något svar från konungen sjelf, till hvilken han våndt sig, och som till prinsen af Moskwa yttrat, att den er! bjudna garantien vore tillräcklig. Hårpå följde från ministeren etc formligt förbud mot hans lösgifvande. vid denna sakernas stållning trodde sig Ludvig Napoleon ej eller böra skona sina motständare. Han erinrade dem att hans moder i nådens stund skånkt en vålvillig uppmårksamhet åt den orleanska familjen samt visat godhet och ådelmod mot Ludvig Philips egen moder och tant. Under de hundrade dagarna 1815 hade dessa två åldriga damer innerligen önskat att få stanna qvar i Frankrike; de hade af denna anledning våndt sig till drottning Hortense, på hvilkens förbön kejsaren icke blott meddelat den önskade tillåtelsen, utan dessutom beviljat dem en årlig pension af 400,000 francs. Brefven från de två hertiginnorna till Hortense offentliggjordes nu i tidningarna, och resultatet blef sådant som man våntat. Statsfången i Ham vann en fullståndig seger öfver sina fångvaktare, och Lndvig Philip led ett af de nederlag, som bragte honom sjelf och hans system nårmare sitt fall. Han hade icke engång uen trösten att kunna qvarhålla sin fånge, ty den 25:te Maj 1846 slåpptes prinsen ut ur sitt fångelse. Hårmed tillgick på följande sått: Fästningen bevakades af 400 man; dessa gjorde en daglig vakt af 60, hvilka voro fördelade som skyldtvakter utanför fåstningen; dessutom bevakades fångelsedörren af tre fångvaktare, af hvilka två alltid voro på post. Man måste således först förbi dessa, vidare förbi kommendantens fönster uti inre slottsgården. Slutligen var det en stor port med en dörr, der en portvaktare, en sergeant, en post och en vakt af 30 man befunno sig. De enda som voro invigda i planen voro prinsens kammartjenare, Charles Thelin, och hans låkare, Conneau, som, sedan han sjelf setat fången i fem år, frivilligt stannat qvar hos honom. Då det just vid den tiden var arbetsfolk i fåstningen, valde man en förklådning till arbetskarl, och Thelin skaffade prinsen en blus och ett par trådskor. Prinsen rakade skägget af sig och iklådde sig denna drågt. Thelin lockade en del af arbetarne in i ett rum och gaf dem att . . 3 Arialra Princan har nå avlarna nåasara hrådar