Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1852, sida 1

—— —— gen. Men vanligtvis år han ej ondare ån hans utseende ger tillkånna. Han igenkånner de som ålska honom, bevars! Han klöser visst ej den hand som smekar honom; han ihågkommer er nog, så snart ni en gång smekt honom. .. Detta sades vånd mot Felicit. Likvål tvekade hon dock ett ögonblick innan hon nalkades Claude för att öfvertyga sig att hans katt verkligen hade så godt minne som han påstod. Men, sedan hon småningom fattat mod, tog hon honom i sina armar och vaggade honom med ett djupt vyssande liksom för att söfva henom. Men, antingen nu le ken ej var honom till nöjes, eller om han åter önskade vara fri, nog af, djuret slet sig ifrån henne i ett skutt och flydde in i rummet upp i fönstret, hvarest han lade sig bredvid nejlickan, hvars långa stjelkar, ånnu beprydda med några få omblommande skott, förgyldes af en glad solstråle. — Ack! se! sade Jeanne Marie, som af en helt och hållet maskinmessig rörelse stuckit hufvudet in genom dörrn; sån en vacker vext ni der har hr Claude! Blommar er nejlicka hela året? Vid denna fråga, kastade åfven Felicitte en nyfiken blick in i rummet; Claude drog sig