Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1852, sida 1

tillbaka i det hon dolde ansigtet emellan sinhånder, liksom om hon skulle fått svindel Claude som ej vågat nalkas henne, ehuru ingen af hennes ätbörder undfallit honom, gissade lått orsaken till hennes sinnesrårelsa. En plågsam rodnad spridde sig öfver hans an sigte och under det att en sorglig darrning skakade hans röst, fåstades hans ögon på henne med en viss förlägenhet. — Det år ju bra högt, eller hur mademoiselle? sade han halfhögt. — Ack, jal svarade hon med ofrivillig tonvigt. — Och åndå, sade Jeanne Marie, vill jag slå vad att det ej hindrar hr Claude att ibland se efter hvilka menniskor och djur det år, som gå frampå gatan. — Dertill anvånder jag visst ej min tid, svarade Claude. — Men dock! återtog Felicite, vill jag påminna mig att en natt ... Hon afbröt sig sjelf liksom förlägen öfver hvad hon skulle såga, men urstånd att hej da det hon redan hade på tungan, utropade hon: — Jo det var... ni skråmde mig så fasligt!