Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1852, sida 3

ning, dervid käranden, veterinärlåkaren Rickman och allmänna åklagaren, herr vice häsradshöfdingen och polissiskalen Hansson ingåfvo slutpåstäenden, i hvilka yrkades ansvar å tilltalade Holm, Winberg, Lovisa Larsson och Johannes Andersson, enl. Missgerningspalkens 20 kap. 7 8 sista moment, sådant detta lagrum lyder i kgl. förordningen den 20 Januari 1779: Tager man annan med våld, utur egit, eller annors hus, zeller af gato, våg eller annorstådes, och förer bort emot hans vilja, i sängelse, eller till annan ort, straffas med et års fångelse, med eller utan arbete, efter omståndigheterne, plikte ock thertil Ethundrade Daler till treskiftes. Orkar han ej böta; arbete therutöfver i fyra månader-. Tilltalade Holm inlemnade derefter ett långt svaromål, hvari han icke allenast sökte rentvå sig och öfrige medbrottslige, utan hade ålven den oförskåmdheten, att deri yrka ansver å tit. Rickman och dennes juridiska bitråde, herr vice auditören Möller, enligt 1Ä f 60 kapitlet Missgerningsbalken. Detta lagrum lyder: Gisver man någon an inför råtten, eller konungens befallningshafvande, får then sak, som går å lif, eller åra hans, och vill honom thertill binda, men gitter thet ej, och pröfvas, att han thet salskeliga och af argt uppsåt gjordt; stånde samma straff, som then angifne bordt undergå, om han brottslig varit. Säledes skulle käranden och hans juridiska biträde kånnas skyldig till samma straff, som å svaranderne blifvit yrkadt. Emellertid uppsköts målet ytterligare på 8 dagar, dels med anledning deraf att tilltalade Niklas Pettersson, som i dag uteblifvit, skulle höras och dels får vice auditör Möllers kallande att sig fö-klara dfver tit. Holms med konsonters i nidskriften mot honom gjorde ansvars påstående. Få samhållen ha större svårigheter att bekåmpa vid ordnandet af sina kommunala angelågenheter, ån Carl Johans församling. Orsakerna hårtill tressen af enskild natur föra sins emellan, under intrigens egid, en strid på lif och dåd, hvaraf ock uppkommit en personlig förbittring, som icke sållån utbrutit i handgriplig tillrättavisning och någon gång, om man får tro malicen, tillochmed lårer varit det sista argumentet, som gjort sig gållande vid behandling af allmänna frågor, i den så kallade kommunalstyrelsens sammanträden. Stundom händer likvål, att lagens makt måste anlitas. Så t. ex. stodo inför poliskammarens dombord sistlidne gårdag trenne af denna styrelses ledamöter, herrar Liljeqvist, Dreutzer och Höglund med anledning deraf, ati tit. Liljeqvists åsigter om fördelen af den vidtagna reorganisationen af nattbevakningen icke låtit sammanjemka sig med de andre två ledamöternas, och yrkade Liljeqvist att, enår nuvarande nattbevakning icke motsvarade sitt åndamål, densamma måtte upphöra och den så kallade brandvakten återställas. Såsom skål för detta sitt yrkande, uppgaf tit. Liljeqvist, att den nya nattbevakningen icke under sina nattliga promenader besöker alla de gränder och smågator som den gamla brandvakten hugnade med sin skrikande nårvaro. Af dessa platser nåmndes serskilt Gamla Varfsgatan och höjderna af Masthuggsbergen. Såvål kapten Dreutzer som Höglund bestred sistnåmnde uppgift. Dreutrer hade skriftligen uppsatt sitt svaromål, som var både sakrikt och uddhvast. Han bevisade deruti fördelen af nårvarande nattbevakning framför den gamla och yrkade att den nya fortfarande skulle få bibeaållas, ätminstone intill dess församlingen hunnit organisera en nattbevakningskorps i likhet med den som nu sinnes i sjelfva staden. Under målets handlåggning uppstod ett annat tvistefrå, nemnligen om sammansättningen af den så kallade såkerhetsvården. Detta gaf anledning till en hop bittra uttryck parterne emellan; och sedan de i nåra en timmas tid utöst sin bitterhet mot hvarandra, afkunnade poliskammaren, att utslag i målet skulle falla nåsta måndag. nnn3n3ngnn ESR torde få sökas hufvudsakligast deruti, att en mängd olika in