Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1852, sida 2

lossalt företag, att redan vid -Tidans likbår vilja uppteckna dess minne, minnet af denne Saturnus, som ståndigt sökte sluka allt — — men skonade sig sjelf; denne Moloch, hvars mun log, men hvars mage brann af evig hunger och törst efter de otrognas kött och blod! denne kosack, som, då han blef ond, med sabeln i hand rusade mot alla och icke ens skonade sin båsta vån, icke barnet i lindan; minnet af -Tiden detta caput mortuum, 2 når frågan gälde rått eller orätt, vett och heder, Hvem år då -Tidenoch hurudan blef hans dåd? Sen hår dess biografi: Vid Fyrisåns stränder, långt upp i det gamla norden bodde en gång en man. Hans 1yttre var tungt och släpande, hans öga mörkt och hans kinder bleka som dödens. Halt var han på ena foten och i byn kallades han der hinkende Teufel-. Långe söker han sig en maka — men fann ingen. I sin sorg gick han en afton ut vid Fyris strånder och han gret bitterliga. En uggla flög öfver hans hufvud och nåra vid mannens fot slåppte hon en penna ur sin vinge. Mannen tog upp densamma, blef glad, tryckte den till sitt hjerta och suckade: hår har jag min maka! oOocch hem skyndade; han i glömska af sin vanmakt och skref om Riddar Blåskågg och hans sju hustrur-, -Kälkborgarnes krönikaoch -Polysemsamt -Vädelden-,-Fjällhvalfvet-, Resorna och slottet Stjerneborg-, Amala och Areskutan och sist om den Ensidigev. Då var hans första maka; dåd och med en Svanpenna, som blef hans andra, skref han om den sköna Aurora zochäde Grekers Hetårer, der han med ennuchens vällust frossar af behag, dem han aldrig i verkligheten sätt njuta. Phryne och Pholoe kan han icke fördraga; han njuter af att skildra deras behag, men rasar då han minnes sitt eget hanrejskap. bDerester bortröfvades denna hans maka af någon ung Paris och gubben var ensam. Då gick han åter ut och sann pennan af en korp. Djefvulskt dog grinet bort på den gamles låppar, då han linkade hem, och i sin tanke sade han: se här bilden af all sanning på jorden. Mörker! mörker åro-Guds barnsvapen. Jag fjenade ljuset långe och vann inA— ——— tet; nu vill jag viga mig vid mörkret — och vinna allt. Snart föddes hans siste son — -Tiden-. Så bjödos alla Sveas ädlingar och högborne till Fyris strånder för att stå fadder till den sistfådde; faddergåfvorne voro icke ringa och på Guds vålsignelse var ingen brist. I början hade gubben ingen glådje af sin son. Benen voro svaga, hufvudet stort och magen ännu större; och gubben tånkte på, att såtta bytingen ut på en klippa för att dö och sjelf taga arfvet. Då blefve de höge vreda och förnyade fadderskapet och Tidenlefde, våxte till och var munter och vis. Omsider fann man -gudsonenvara alltför dyr; och långe kunde han icke lefva. Då drog en Riddare Rådskågg ut från Målarens strand. Han drap bytingen, tog arfvet i besittning och den gamle blef hans nädehjon. — Sådan var den biograsi, som den enslige vandraren utkastade öfver den hådansosne. Och tärarne och glädjeropen dogo. bort omkring honom och snart var den döde glömd. D—e. I 2 EC— ——