Stockholm. Onsdagen den 31 Dec. 1851, kl. 3 e. m., ankom till Veterinår-inråttningen en brun vallack, 10 år gammal, 10 qvarter hög, tillhörig bryggaren Bille. Kreaturet hade, till följd af ett hundbett några dagar förut, blifvit argsint och visat koller-symptomer. Straxt efter ankomsten började håsten visa sig mycket orolig, hvarunder han gned emot alla föremål med låpparne, isynnerhet den venstra, hvilken var mycket svullen. Djuret var ondsint och ville bitas så snart någon närmade sig det, hvarföre pulsen ej kunde undersökas. Andedrågten var besvårad, saliv flåt ymnigt och krampaktiga anfall instållde sig ofta, hvarunder djuret föll omkull och gned läpparne emot golfvet, hvaruti det åfven bet. Håsten visade begår till foder och vatten, men fick kramp så snart han ville svålja något. Under natten visade han sig mera orolig och började starkt svettas; kl. 1 på natten uppflyttades håsten i lilla ridhuset; hår bet han ofta i sand, behåll det i munnen och tuggade derpå. Påföljande morgon visade han stark törst, men så snart han försökte dricka, fick han starka konvulsioner, föll till marken, ögonen sörvredos, hufvudet och svansen höjdes mot ryggen, hvarförutan håsten sparkade mycket. En Anatomi-håst inslåpptes; denne blef genast dfyerfallen och biten. På eftermiddagen blef svettningen starkare och mera ihållande samt andedrågten högst besvårad; skrubbningen med låpparne samt bitning i allt som kunde åtkommas blef allt håftigare. Kl. half 9 eftermiddagen föll håsten omkull, men sörsökte flera gånger att resa sig; i störar, som man höll till honom, bet han så hårdt, att man kunde lyfta hufvudet och halsen från jorden; krampanfallen tilltogo ånda till dådsstunden och voro så starka, att hufvudet och svansen drogos uppåt ryggen; pulsen var uti häftig rörelse och hjertats slag hårdt bultande, fradga flåt ur mun och nåsa. Djuret dog kl. 10 på aftonen. 1 —