Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1852, sida 1

uppkomma, och det år derföre vi ansett oss böra, så vidt det, utan att ingå i någon vidlystigare deduktion, låter sig göra, söka vederlågga en opinion, som om den finge g göra sig gållande, naturligtvis skulle för alltid aflågsna det mål, hvilket hvarje tånkande Svensk eller Norrman bör stråfva att uppnå. I afseende på Aftonbladets yttrande, att en och annan, i striden om de svensk-norska förhållandena, :upprådt med förutsattad animositet emot Norrmånnen och försmått att åt sina anmårkningar gifva den vigt, som alltid i någon mån vinnes genom ett om vålvilja och humanitet vittnande fsramstållningssätt,vilja vi blott anmärka, att förutfattad animositet i dessa frågor år lika naturlig som beråttigad hos hvarje Svensk, som har någon kånnedom derom; motsatsen deraf skulle tillockmed vara honom ovårdig —; samt att ett humant och vålvilligt skrifsått emot dem, som emot båttre vetande drifva en oråttfårdig sak och derunder fara fram på det mest inhumana sått, vål kan vara både önskvärdt och möjligt i enskilda eller mindre, inhemska tvister, (ehuru det tyvårr då sållan iakttages), men uti internationella stridsfrågor skulle utmårka en skamlig liknöjdhet, en oförlätlig glömska af åra och pligt.