Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1852, sida 1

lömen öfver samma nationalitets inflytande och den förlust densammas uppgående i den svenska (om man så vill kalla en sammangjutning af dem båda) skulle medföra, förbisett flera vigtiga omståndigheter, som härvid höra komma i betraktande. Det år nemligen först och fråmst ganska såkert, att det inflytande, som den norska nationaliteten skulle kunna utöfva på den nordiska nationalandan och kulturen i allmånhet, alltid under nuvarande förhållanden måste blifva högst obetydlig och tillika föga vålgörande, i jemnförelse med hvad detsamma kun de blifva, om de naturliga skrankor, som nu fastlåsa den inom en så inskrånkt sfer, på samma gång de gifva densamma en skef riktning, bortsölle. Och det synes oss för dfrigt vara temligen oriktigt att betrakta den norska nationaliteten lika fråmmande för den svenska, som t. ex. den tyska, ryska eller engelska, så att, den ena folkkarakteren skulle utplåna den andra; ty, der grunden år en, der religion, natur, seder och språk åro så lika eller desamma, der skulle vål sannolikt, förbrödring, vissa nu i ögonsallande ojemnheter kunna afnötas, men den andra nationen, aldraminst i den mähn att någon obollig förlust för det gemensamma norden deraf skulle kunna uppkomma. Vi åro fullkomligt ösvertygade, att Norrmånnen äro begåfvade med många dygder och lyckliga anlag; men vi veta åfven att de derjemnte hafva många mindre goda egenskaper, och vi åro övertysade att, då de förra hafva sitt ursprung i landets natur och låge samt den nordiska stammens egendomliga karakter, hafva de senare deremot till en hufvudsaklig del uppkommit genom deras nuvarande isolering och de onaturliga politiska förhållanden, hvari de blifvit inkastade genom Carl Johans politik. Om således, genom en nårmare förbindelse med Sverige, den norska nationalkarakteren, sådan den nu år, skulle komma att undergå någon förändring. skulle detta, enligt vår öfvertygelse, endast kunna ske i afseende på de senare, genom yttre omståndigbeter tillkomma, men icke i afseende på de förra, ädlare egenskaperna; och att derigenom någon förlust för norden eller Norge sjelft icke skulle uppkomma, torde vål vara temligen afgjordt. Vi åro icke af dem, som göra sig alltför stora förhoppningar om en mera innerlig förening emellan de båda folken; vi tro tillochmed att de förmåner vår nation derigenom skulle skårda, skulle vara ringa nog och att Sverige under en sosterlåndsk regering åger inom sitt eget sköte allt hvad det någonsin behöfver för att bland de europeiska staterne kunna intaga en ganska betydande plats; men utan tvifvel skulle en nårmare förbindelse emellan de båda folken i flera afseenden vara i hög grad vålgörande och vålsignelserik, i synnerhet för det vetenskapliga och i allmånhet andliga lifvets utveckling i norden, samt deruti, att ett fastare och mera hjertligt vånskapsförhållande emellan solken, då skulle min3n333n3nnn3 — vid en nårmare beröring nödvändigt vid en närmare någon sråmmande prägel skulle icke derigenom kunna påtryckas — ———