Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1852, sida 3

Uvarjehanda. En Ordlekare-hisioria, större delen sann. En hdlft stöter du fram, en hålft sväljer du ned! legnåt. I en leende pedal bodde en gång en gåskarl, som hette Salpeter. Han var näktergalen i all slags speljagt, och gick tidigt ut en morgon. Han tog sin gamla tvedrägt på sig. svepte omkring sig sin Spinnrock, hvars flaskI foder var af svinpels, slångde sin nattkappa på sina hjulaxlar, satte knallhatten på sitt hufvud och försedd med en bordstudsare och en sparbåssa I på sin fjellrygg, stångde han med isterhaken igen blåporten af sin lilla gåldstuga och vandrade af, under det hans syllhundar vänligt hoppade omkring honom. Han gick till fots, emedan hans kåpphåst hade fått protokoller. Kommen till ögonbrynet af en lummig ålskog, stannade han. Det var en mangrann morgon. Ifrån Wieselgrenen af ett ostrontrd hördes sprätthåkens glada kalsång och smörgäsens glada kackel i Madammen, under det en och annan driftkuku åfven låt höra sig i nejden. Smygande sig på paletå bakom en kameralbuske får vår Salpeter hår ansigte på en aborre, som satt på förstguqvisten af en kårlek; — men olyckan var att han sköt en Tullbom. Slutligen knåppte han en Falsterbordf, och med detta byte, oberäknadt, en syllkaja, beslöt han att vandra till sin vån, ankbon en Spränejan, som bodde i en löskoja icke långt derifrän. Denne hade varit en hurtig stöfvelkneckt i sina dagar. Här var ganska trefligt. En tam galgfogel slog sina mandriller i sataburen. Salpeter satte sis på Hospredikanten af Sprängjans klavesång och såg på huru dennes barn lekte kortleken. Sedan spelade gubbarne några slådpartier gungbråde tillsamman; men Salpeler hade en så förbannad klaviatur, att Språngjan ville sluta. Ipekakuanna, Språngjans åldsta dotter, som i patronköket hade varit sysselsatt med dagbräckningen af sölkorf till qvällen, inkom nu fiffigt utstyrd i en en klådning af det finaste sattyg och en vacker hejduk på våghalsen. Tjocka laxäringar hångde i hennes lösäron och ett bråckband af glånsande nåsperlor var lindadt kring buteljhalsen. Blanka munlädersskor hade hon på kofötterna. Nu framsattes diplomaten; som bestod, bland andra näsrätter, af Ygdrasill och Savolax samt inlagd Adelaid med Alingsås. Derefter observerades kall olycksfogel med brynta nagelrötter, hvarpå Språngjan tog molntappen ur gulltunnan och bjöd på dyngpål. Salpeter sjöng sedan några polisånger, men han tog alltid en pluton för högt. Morgonen derpå åto vånnerna tidigt frukost. Språngjan mådde litet kammarilla, emedan det om natten der han legat varit anletsdrag genom hetvåggen. Men snart var han åter patrask igen, hvarpå de utgingo för att fiska. Fönsterluften var mild, och bottfåren bråkte på Marängen. Som ingen jernvåg krusade Danviken kastade de ut sina sendrag, i hopp att få en och annan Åmål... Men de fingo blott hvar sin munfisk, som låsaren benåget torde hålla till godo. (Nattl. Alleh.) Anekdoter från den 2 December. (Ur, Snållposten.) Det var kl. 4 nå morgonen. För knappt