Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1852, sida 2

I kade sig åt sidan för att lemna honom rum. 2 . — — Det år verkligen han, herr Luhois, sade Napoleon, jag igenkänner honom på mössan och vestjackan. . . . Han ligger med halfva kroppen utom vindskappan och han håller sig tast i bleckplåtstaket under sig, för att bättre kunna se det som föregår hår nere i I salongen. — Det år håst ni aktar er herr Claude! mumlade Tancred, det skulle Jått kunna hånda er om hufvudet blir er för tungt, att ni tog blott ett skutt från er vindskammare ner i rånnstenen. . . . Det skulle bli er en varning till nåsta gång. — Ack! ni skråmmer mig, hvad ni år elak! Fy herr Taneret utropade Felicit i det han höll båda hånderna för ögonen. — Hvad år frågan om? ... Är det någon verklig fara å fårde? sade hr Lubois i det han nalkades fönstret med sann oro. Men alla dessa skuggor, som rårde sig bakom gardinerna hade redan underråttat Claude att han var sedd ifrån salongen. (Forts.)